Jag är så förbaskad. Inte på valet, men på dess
representanter och det tysta svenska folket.

Just nu drabbas vi av en storm av åsikter och
utspelade löften. Kort sagt det är valår.
Men det här valåret skiljer sig från andra och
det är det som gör mig förbaskad.

Debatterna liknar mer lekstugor, än valstugor, fyllda med småungar
som är mer intresserade av att hitta någon att skylla, någon att trycka till, någon
att mobba istället för att visa ansvar och stå rakryggad för sin sak och
strunta i andra. I år behövs ingen lågvattenjournalistik, det fixar
politikerna alldeles själv, på ett sätt som i en skola skulle kallas mobbing, utfrysning eller rasism (man har ju olika partipolitiska färger).

Det finns ingen agitatorn. Den som kunde fånga
en massas intresse, även motståndare, och få ut ett enkelt och
tydligt budskap. Men konsten är förlorad i ett svammel av “det är någon annans
fel”.

De kan ta ord som diskussion i sin mun utan att veta dess rätta innebörd. Ingen
har storheten att kunna säga att någon annan faktiskt har en bra tanke och man
skulle jobba vidare med den.

Vi fått ett gäng bleka figurer som sprider löften
värre än vad en bonde gödslar, pratar om samarbete men samtidigt slår bort alla
tankar på det samma. Trots alla gemensamma saker som finns, men det är inte “politiskt korrekt färgat”.

Den politiska skalan är så förvirrad. Klassiska borgare som kallar sig för arbetarparti. Delar av vänsterkanten som kan prata viss privatisering och lägre
skatter. Nya partier som skriker om jämlikhet men samtidigt utpekar vissa specifika grupper som “skyldiga”.

Och ingen kan samarbeta utanför den egna (förvrängda) färgskalan, för
det som är en gemensam sak och viktigt för dig och mig. Såna små saker som utbildning, välfärd,
omsorg, arbete, boendet, våra unga, ekonomi.

Ta utbildning och skolan till exempel. Alla de
etablerade partierna har talat om satsningar på skolan. Det finns flera konkreta
sakfrågor som är gemensamma för i princip alla partier, som t.ex. lärarens status
och lön, storleken på klasser, kvaliteten på utbildningen. Men det finns ingen,
i maktställning (nuvarande eller kommande), som vågar ställa sig upp och säger “skit i politikens färger. Vi tar det vi har gemensamt och fixar
det för er skull, sen kan vi tjafsa om resten
“.

Och varför är det ingen som vågar lyfta
frågan om att bra arbetsklimat och arbetsmiljö i många fall kan vara mer värt
än pengar. Nej, de flesta väljer en muta, ett “pengarnas språk”. Mer i plånboken ger mig en bättre förutsättning
att göra jobbet, eller hur.
Så förbaskad feltänkt.

Det blir ett bara plåster utanpå det stora såret,
innanför, som borde läka. Istället för att hela tiden bli upprivet och förorenat.

Vi har för stora klasser, för få lärare, sjunkande
kvalitet och kunskap, sjunkande respekt för skolväsendet som sådant. Mer i lön,
är det lösningen?

Vi har fler poliser men ändå färre på gatan, dom
löser färre och färre “mängd brott”, dom ska numera (att döma av resonemang
i domstolar och press) få acceptera våld emot sig, (för det får man räkna med
som polis), dom kan bli nazist eller facist för folk och press bara för att de bevakar och försvarar dina
och mina demokratiska rättigheter. Hjälper det då med mer lön?

Sköterskebrist, nedrustade sjukhus, längre
vårdköer, färre vårdplatser, prickningar och åtal hotar runt hörnet vid
misstag. Hjälper högre lön mot det?

Visst tusan vill jag ha det bättre ekonomiskt och
materiellt, visst är jag för mindre skatt, bättre vård, bättre utbildning till våra
ungar, bostad till samma ungar, bättre miljö, bättre hjälp till de som har det svårt
osv.
Men alla dessa politiker, deras färger, deras
sätt, förblindar min (och din) möjlighet att se möjligheten att nå dit.

Och mitt i denna politiska rödgrönblågulamittröra
står ett svenskt folk och håller käft.