Den arbetsplats som jag finns på och
som har blivit en stor del av vem jag är, är en plats vars närvaro lätt glöms
när det behövs som mest. Och dess närvaro tas ändå för givet. Det låter som början på en gåta, men
gåtan är egentligen “Hur kan det bli så?”

Min arbetsplats är nog rätt olik din.
Det är en larmcentral.
Inte 112 eller polisen, som är det
första de flesta utanför “min bransch” tänker på. Men vi är en av de största.
Vi hanterar alla typer av larm från
alla kundsegment, privata till affärer, post och bank. Fasta larm och GPS
baserade. Driftlarm, inbrottslarm, överfallslarm.
Vi handhar jourförmedling och
felanmälan på allt möjligt, från fastigheter och hissar till kompressorer och vindkraftverk.
Vi har kommunikation med våra
anställda på fältet och vakar över deras säkerheten.

Det är en plats där vi ska vara kunnig
och professionella. Säkra på det vi gör, kunna följa rutiner och instruktioner,
snabbt och effektivt. Samtidigt ska vi ta oss tid att vara lyhörda, empatiska och
flexibla. Ta del av och förstå problem, möta behov och i många fall bedöma
behovet. Och ibland måste vi hantera
extrema situationer.
Akuta situationer som är pågående
eller precis har passerat, farliga situationer, känslomässiga situationer.
Situationer som involverar människor som vi känner eller inte, situationer som
vi kan identifiera oss i och ibland inte.
Svåra situationer som vi, till synes, inte kan påverka, i alla fall inte
på plats.

Men ändå påverkar händelsen oss och
vi kan påverka förloppet.

Några av oss (jag och mina äldre kollegor) har
varit med länge, så mycket att vi hunnit uppleva och lagt på oss erfarenhet som te.x. “livekontakt” under pågående rån, hot.
När kollegor vi både känner
och inte känner beskjutits, knivskurits, misshandlats, hotats eller jagat
busar.
Kunder som drabbats av rån eller annat brott eller någon annan form av
akut krissituation.
Några av oss har även varit involverade i samband med
dödsfall.
Det har hunnit bli många upplevelser som lagts till i min egna eller i mina kollegors
“känsloryggsäck”.


Under alla dessa år har jag och de
flesta av mina kollegor, som råkat ut för de grövsta händelserna, aldrig erbjudits
hjälp med att ta i itu med det som
ligger i ryggsäcken. Den har bara lastats med mer och mer. Utom vid ett spektakulärt tillfälle, som fick
extremt (och fortfarande har visst) medialt värde. Men då fick endast de som,
bokstavligen, fick damm från sprängningen i huvudet, den möjligheten.
Allt annat har gömts bort, glömts
bort. För vi deltog ju aldrig, vi var ju aldrig där.

Vi har aldrig varit där när en kollega
dött i eller utanför tjänst. Vi har bara fått agera centralpunkt för
hanterandet av det som inträffat.

Vi var ju inte där när vi pratade med
värdetransporten som blev satta under vapenhot och fick sitt fordon sprängt bara
några meter bort . Vi skulle ju bara hantera det som hände.

Vi var ju inte där när vi, över
radion hörde skotten när kollegor blev beskjutna. Vi skulle ju bara hantera och
lösa det snabbt och smidigt.

Vi var ju inte där när en bank eller
butik blir rånad. Vi ska ju bara bedöma hotbilden genom s.k. medlyssning av det
som sker och agera där efter.

Varje människa har en max vikt för
hur mycket var och en av oss orkar med att ha i vår mentala ryggsäck. En
marginal till vår översta gräns för hur mycket upplevelser vi klarar av att
spara. Men gränsen finns och kan passeras.
Och ju äldre, ju mer rutinerad du är,
desto mer förbryllad blir omgivningen att du passerar den. Tidens ska ju härda,
inte belasta verkar vara den gängse uppfattningen.

Någonstans på vägen måste, var och en
av oss, få hjälp med att packa ur ryggsäcken. Det finns saker som inte får ligga
kvar, obehandlad, ouppmärksammad. Och att inte ens bli påtänkt, ihågkommen,
uppskattad efter en svår och påfrestande händelse ger bara mera tyngd i i
ryggsäcken.

För den som , liksom jag, passerar
den gränsen förändras allting. Inget är riktigt som tidigare, perspektivet är annorlunda. Samtidigt är allt som vanligt
för alla och allt runt omkring. Oförstående? Rädsla? Eller kanske bara en ovilja
till att vilja förstå. Det blir som en tung filt som läggs över den vars gräns
är passerad.

Jag själv har fått insikt i vansinnet
att inte bli sedd, att inte få hjälp, att inte få tid till att få hjälp eller
hjälpa med den typ av avlastning som vi alla kan bidra med. En lugn plats, att
ta sig tid att lyssna utan att avbryta, att ställa öppna frågor (hur, varför)
utan att ifrågasätta.

Den insikten har jag fått nu, men
efter min egna gräns redan passerats.
Och jag vill inte att du ska passera
din.

“att reflektera kring sina
upplevelser kan vara skillnaden mellan att samla erfarenheter och att utveckla
ett trauma”.

(Tack Alex du gav mig några vikiga pusselbitar)