Det enskilda ordet. Varför har det enskilda ordet blivit så stötande och
anti någonting?
Varför rycks just orden ur dess
sammanhang. Tas ut från både den text den tillhör, men också ur textens plats i
tid och rum. Ur sin hemvist sett ur ett tidsperspektiv, så att säga.
Varför just ordet, inte orden?

Hur kom jag in på det här nu?
Häromdagen hamnade jag i en kul
diskussion på en väns facebook sida. Det började med ett resonemang som hade
ord som jämställdhet, feminism och likabehandling i sig. Du kan förstå att det
satte fart. Men det som jag fastnade för,
var inte vad som tycktes och tänktes, utan hur lätt det blir så olika
uppfattningar av ett enskilt ord och dess innebörd, oavsett hur exakt
beskrivning det må finnas.

Utveckling!
Idag har vi har en utveckling som för
oss bort från att mötas som människor, på riktigt, ansikte mot ansikte. Numera
möts vi på chattar, facebook, sms, mms, twitter. Vi möts i mobiltelefonen,
datorn, surfplattan i stället för att verkligen träffas. I den världen är det ord
och bilder, inga riktiga möten, där vi kan se den andres reaktioner på vad vi sa
och gjorde, känslor som vi kan förnimma eller som vi kan lära oss av, som vad t.ex.
sammanhang egentligen är.
Nä, vi skickar ett sms eller “postar”
en selfie. Vi ringer på mobilen på vägen hem. I en värld av snabba forum har vi
utvecklat en konst i att korta ned det vi vill utrycka, till något kort och
kompakt. Det blir enstaka ord, förkortningar, symboler.

Det skulle förvåna mig om Du inte har
sett, hört eller läst om t.ex. att Pippi Långstrump filmen ska
“städas” från stötande ord, att vissa Tintin böcker borde tas bort
helt, att bibliotek ställer undan böcker som innehåller stötande ord,
offentliga konstverk som ska bort för de kan ha fel perspektiv i HBTQ frågor. Böcker
med ett, idag, annat perspektiv på könsroller = ta bort. Konstverk vars
innehålla skulle kunna anses ge en skev bild av något = ta bort. Filmer med fel
ord = ta bort. Återkommande är just att
det är enskilda ordet eller bilder som ska bort. Helt utan tanke på dess sammanhang,
oavsett sitt ursprung i tid och rum.

Film & tv, som numera görs, har
förändrats drastiskt. Från att ha gett substans i en historia med ett lugnare
tempo och längre sammanhängande sekvenser, till att vara full med snabba klipp
och glidningar, sprakande effekter. Effekten och bildspråket blir häftigare,
men karaktärer och historien blir uttunnad. Även dokumentärer och bildande
program har anammat den snabba stilen. Det ska gå fort och innehålla mycket och
för att kunna göra det så blir historien mindre. Innehållet
blir alltså kortare och mer kompakt.

Även pressen sätt att berätta ska numera vara
kort och koncis. Några få ord i rubriken ska fånga din uppmärksamhet, säga allt.
Eller i alla fall få dig att tro att den säger allt. Allt som oftast är
rubriken baserad på något lösryckt, enskilt ord från artikeln, inte allt för
sällan helt fel syftande. Eller braskande och fördummande rubriker som hänger
upp sig på en replik, ett ord, inte dess sammanhang. Det viktiga är alltså det
enskilda ordet.

Hur tänkte jag nu?
Erfarenheten, i en bra kombination av
nyfikenhet och utmaning, är det som driver vår utveckling.
Erfarenheten är en summa av vad vi
gjort, skapat, sagt, känt, läst, hört, sett, ja alla intryck vi kan samla på oss
i tid och rum, och vad det gav.

Om vi då utvecklar en livsstil som ger
oss erfarenheten av att allt kan samlas i något kort, enskilt, utan sammanhang,
utan helhet , tidsaspekt eller historia. Drivs vi då inte in i en fålla, där enskilda
ord och stavelser blir vår bas för erfarenheten?

Om så, sällar vi inte oss till de som
vill ta bort delar av en historia som är en bas för den erfarenhet vi nu uttrycker?

Men då kapar vi ju benen på vår utvecklingsstege?
Eller ???