Livskriser
och dramatiska händelse, kan få vem som helst att tänka till. Att börja omvärdera
sig själv och relationen till andra människor och till det man gör. Det kan bli
en jobbig, krävande resa samtidigt som den kan vara insiktsfull. Så har den
säkert varit för många. Så har den varit (och fortfarande är) för mig.
Men att nu försiktigt närma sig en möjlig
sanning är både skönt men förbaskat jobbigt.
Dels för känslan “tänk om jag vetat och förstått det tidigare”
är så nära till hands, men också för att den involverar så mycket mer än mig
själv.

En stor
del av mitt jag, fram till min infarkt, var upptaget av vårda skam, utan att
jag förstått det. Förmodligen är det också en starkt bidragande, om inte den
största, orsaken bakom den “utmattning” jag varit sjukskriven för.
Inte skulden,
utan skam. Skuld och skam är två begrepp som ofta används för att beskriva samma fenomen.

Skuld
Skuld är
en upplevelse här och nu. Något som säger till dig att “nu har jag handlat
fel… Jag skulle inte har sagt så där…”.
Skuld påverkas av normer och
värderingar i det samhälle vi lever i och av våra egna moraliska regler. Till
exempel om jag har väldigt höga krav på mig själv och inte tycker att jag lever
upp till dom. Då kan jag känna skuld för att inte svara upp till kraven (normer
och värderingar).
Skuld kan också vara att tycka det är fel att titta på
andras SMS där andra tycker det är helt okej (moraliska regler). Skuldkänslan
är obehaglig men inte helt outhärdlig efter som den har att göra med saker som
kunde ha gjorts annorlunda. De går att förändra, som att sänka farten om du får
skuld för att köra för fort eller be om ursäkt för något dumt som du sa.

Men
skuldkänslor kan göra oss riktigt illa. Som när de flätas ihop med
skuldbeläggande, när andra skuldbelägger oss. Får oss att tro att det är fel
att bete sig på vissa sätt. Det kan vara något så litet som att passa in i en
grupp eller att få tro på sig själv. (Man brukar referera sånt till barnålder,
men det kan lika gärna ske som vuxen).

Skam
Skam är
en bild man har av sig själv, en egen betraktelse av oss själva, en grundkänsla
vi föds med. Skam har alltså inte så mycket med en handling man ångrar att
göra. I balanserade doser är skam bra. Den hindrar oss från att göra dåliga
saker. Den hjälper oss att korrigera beteenden som vi känner skam över att ha
utfört. Den hjälper oss att växa, om den är i balanserad form.
Men skam och dess överskott
kan utvecklas av att få mer kritik än bekräftelse.
Att få mer reda på vad som är fel än det som är rätt. Skammen upplevs ofta när en
“publik” är inblandad oavsett om
den består av verkliga människor eller en publik som vi har inom oss. Ofta
känner man sig värdelös och vill
försvinna från situationen som framkallade skammen.

Vad hände?
Vad som kan hända är att de egna förutsättningarna av att vara en egen person tunnas ut eller
rent av försvinner. Glädjen och kreativiteten försvinner.
Kontakten med vårt inre går förlorad.
Allt som blir kvar är ett tomt, duktigt i
och för sig, men tomt skal,
som försöker prestera mer och mer som kompensation. “Jag gör i alla fall något,
alltså är jag någon”.
En klockren beskrivning på vad
jag hade blivit.

Min ilska, min rädsla,
min frustration fick tron på mig
själv att försvinna, samtidigt som den eldade på känslan
av skuld för att inte räcka till, att inte hinna med. När skamkänslan
blev ur balans och tippade över, när det blev för
mycket av den, ledde det till att jag kände
det som allt jag gjorde eller inte gjorde var fel, mitt fel, även fast det inte var det. Det blev en mur av obehag som
hindrade mig att leva som jag ville.

Jag blev något ihåligt ett som bara försökte prestera mer och mer. Skamkänslor
är svåra att bära då hjärnan registrerar skam på samma sätt som en stark fysisk
smärta. Forskningen visar att känna skam kan gör lika ont som att vara
fysiskt misshandlad. Så jag fortsatte att “slå” mig själv. Tills jag
fick en varning och ett gigantiskt gult kort rätt i ansiktet. Livskriser och dramatiska händelse, kan, som sagt, få vem
som helst att tänka till.

Går det
att förändra?

Jag tror
absolut på det, jag lär mig just nu.

Börja att
definiera vem du är och vad du är ansvarig för, situation för situation. Lär
dig själv att sätta gränser. Du är ansvarig för de val och handlingar du gör. men
du är inte, på något sätt, ansvarig för vad andra gör eller inte. Andras
känslor eller görandet är faktiskt inte ditt jobb eller ansvar.

Börja
ifrågasätta de tankar som dyker upp automatiskt när du börjar känna skam och skuld. Vad var det som hände? Vem sa vad? Var det som hände verkligen ditt fel eller kan det vara någon annan orsak ? Lär dig
känna igen situationer som
får dig att känna skam och skuld. Det är också lättare
att känna skam och skuld när du är trött, stressad eller utarbetad.

Vanlig medmänsklighet
hjälper. Lite generositet,
lite humor kan få perspektivet att
skifta.